Ibland så vill jag bara lägga mig ner under min säng och skrika in i en kudde och gråta hela natten. Men jag gör det inte. Jag sitter här framför datorn och försöker hålla in tårarna. Som alltid. Jag får inte gråta. Får inte vara ledsen. Jag har så mycket att vara lycklig för just nu så varför ska jag gråta? Jag mår ju bra, så varför gråter mina ögon ändå? Varför är jag konstant ledsen och gråtfärdig trots att jag är lycklig? Jag känner mig som ett sånt där moln ni vet som man tror bara är ett helt vanligt moln men som helt plötligt förvandlas till ett regnmoln. Precis så. Man kanske tittar på mig, tycker att jag ser helt vanligt glad ut (vilket jag mestadels visar), men inte vet att jag döljer så mycket. Så många tårar som hela tiden vill ut och som kommer ut så fort jag tänker på minsta lilla jobbiga sak. Det är när jag är ensam som jag gråter. Ensam. Precis så som jag känner mig. Jag och mig själv. Ingen annan. Alla andra fattar ju inte. De fattar inte hur sårad jag fortfarande är för så mycket. De frågar inte längre. De hör på när jag har någonting att säga men de lyssnar inte. De tar förgivet att jag mår bra. Och hur långt jag än skulle skriva om detta skulle ni inte förstå iallafall. Må mig låta som den mest klagande tonårstjejen ni vet och att jag är ledsen för ingenting. Men då får ni tro det, för jag orkar inte.