Du skulle ändå inte förstå iallafall så jag säger inget.
Ibland så vill jag bara lägga mig ner under min säng och skrika in i en kudde och gråta hela natten. Men jag gör det inte. Jag sitter här framför datorn och försöker hålla in tårarna. Som alltid. Jag får inte gråta. Får inte vara ledsen. Jag har så mycket att vara lycklig för just nu så varför ska jag gråta? Jag mår ju bra, så varför gråter mina ögon ändå? Varför är jag konstant ledsen och gråtfärdig trots att jag är lycklig? Jag känner mig som ett sånt där moln ni vet som man tror bara är ett helt vanligt moln men som helt plötligt förvandlas till ett regnmoln. Precis så. Man kanske tittar på mig, tycker att jag ser helt vanligt glad ut (vilket jag mestadels visar), men inte vet att jag döljer så mycket. Så många tårar som hela tiden vill ut och som kommer ut så fort jag tänker på minsta lilla jobbiga sak. Det är när jag är ensam som jag gråter. Ensam. Precis så som jag känner mig. Jag och mig själv. Ingen annan. Alla andra fattar ju inte. De fattar inte hur sårad jag fortfarande är för så mycket. De frågar inte längre. De hör på när jag har någonting att säga men de lyssnar inte. De tar förgivet att jag mår bra. Och hur långt jag än skulle skriva om detta skulle ni inte förstå iallafall. Må mig låta som den mest klagande tonårstjejen ni vet och att jag är ledsen för ingenting. Men då får ni tro det, för jag orkar inte.
Jag orkar inte ens lägga ner energi på att skriva ett inlägg över vilken liten fjortis och tönt du har blivit. Nej. Det ska jag inte göra heller. Bara försvinn ur mitt liv. Fan dra.
Den här kvällen var bra. Jag och Frida tog med oss god dricka och gick till klipporna vid vattnet i Stockholm och satt och pratade om allt mellan himmel och jord i några timmar. Ibland blir jag så ledsen av att tänka på att Niklas och Frida inte bor här. Tänk hur roligt jag haft det hela tiden då. Och tänk vilken tur jag har som har en bror som träffat en sån underbar tjej? Man skulle kunna tro att vi känt varandra hela livet. Vi är precis likadana, på alla sätt och vis. Riktigt bra vänner som kan prata om allt helt enkelt. För visst är hon en av mina bästa vänner allt, inte bara brorsans tjej. Nej, min vän Frida. ♡
Haters gonna hate.
Hate the haters,
while the haters hate you.
But hate the haters
more than they hate you.
Give them the finger
and kiss goodbye.
Idag sa Kristoffer detta till mig, så sant, så sant. Klok grabb det där.
Hej på er!
Sitter just nu på tåget påväg mot Stockholm. Ikväll ska jag äntligen få se Bruce Springsteen igen!! Förra året såg jag honom på Ullevi i Göteborg och det var det absolut bästa jag någonsin varit med om. Då hade jag inte lyssnat på honom så speciellt mycket heller men nu har jag det och är mer taggad än någonsin! Åh det ska bli så roligt!
Just nu dricker jag denna otroligt goda dricka, päron-ingefära.
Jag höll på att skriva ut en lång text om hur jag mår just i detta nuet. Men jag ångrade mig. Jag valde att skriva det på min andra blogg istället. Den som är privat och som bara jag kan koden till. Min dagbok helt enkelt. Men denna bild som jag kladdade ihop nyss sammanfattar allt ganska bra.
Det är sånt här som får mig att le sånna här trista dagar då jag är sjuk och det åskar. Håkan konserten på P&L 2011. Jag var där. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv och det står jag fast vid. Mitt livs ögonblick, helt klart. Åh Håkan, bästa Håkan.
Jag vill resa. Ja, den tanken slog mig nyss. Jag vill resa jorden runt. Jag vill uppleva allt. Alla kulturer, alla länder och alla städer. Jag vill uppleva både landsbyggd och stad. Just nu är min dröm Irland. Jag är fullkomligt kär i deras dialekt, de charmiga små husen och deras landsbyggd och små söta krogar. Ja, dit ska jag iallafall. Hoppas på snart men det får vi se. Och jorden runt ska jag. Jag måste. Åh en sån dröm.
Ibland känner jag mig bara helt tom. Lurad på något sätt. Jag vet inte. Det är en svår känsla att sätta fingret på. Annars mår jag bra. Men ibland är jag helt tom.
Positiv. Bara tänk positivt. Det ska inte bli ett till deppinlägg på denna blogg. Inte nu. Har gråtit färdigt för ikväll. Inte gjort det på ett tag nu. Men ikväll. Alla minnen dök upp. Minnen från killen som var min. Som jag inte ens är kär i längre. Men FAN. Nu blev det ett sånt här inlägg iallafall. SLUTA. Nu. Positivt var det ja.
Nu har jag gjort en ny kategori. Döpt den till "tankar". För jag skriver ganska mycket sånt. Tankar. Om hur jag känner, mår och tycker. Ibland känns det bara så bra. Att få skriva av sig. Att skriva texter. Och att veta att nån läser.
Hon log. Hon var lycklig som alla andra dagar. Hon var fri. Hon tänkte inte någon dum tanke. Hon grät inte. Hon var inte ledsen. Hon skrattade. Hon var glad. Hon klarade sig bra utan honom. Honom. Han var allt. Han var inget längre. Han hade lämnat ett tomrum. Han var inte kär i flickan längre. Inte heller var flickan kär i honom. Men hon saknade honom. Hon saknade de dom hade delat tillsammans. Hon saknade att kunna ringa till honom. Hon saknade resorna till honom. Hon saknade allt. Hon var inte kär i honom. Men hon saknade honom. Han lämnade ett tomrum. En människa i hennes liv saknades helt plötsligt. Men flickan bara log. Hon grät inte. Hon var inte ledsen. Hon skrattade. Hon var glad. Hon ljög också. För hon grät visst. Hon var ledsen. För hon saknade honom. Hon var inte kär i honom. Men hon saknade honom. Honom.
"Slit mig i bitar för jag orkar inte mer".
NEW IN
Mars 2014
Exeggutor.se
05:07:00 | 
