Den där väntan. Ont i magen. Trodde att vi skulle lösa allt. Att det skulle bli bra. Du sa att vi skulle försöka. Du övertygade mig om att du älskade mig. Jag byggde upp den där muren igen. Då kändes allt bra. Jag kände: jag är lycklig. Lyckligast i världen var jag. Det sista du sa var att du älskade mig. Sen var du borta igen som i slutet av alla andra helger. Inte visste jag då att det skulle vara sista gången jag skulle kyssa dig hejdå på järnvägsstationen. Inte visste jag, men det gjorde du. Någon timme senare rev du ner min mur igen som bara en vecka innan var i bitar. Du fick mig att lida ännu mer. Du skulle bara sagt det. Från början. Inget övertalande om att du älskade mig när jag sa dom där orden att jag ville göra slut. För det ville jag faktiskt, för jag var så ledsen. Men du övertalade mig om att du älskade mig, för att sedan berätta att du inte gjorde det längre. Varför lät du mig inte bryta mellan oss innan. Varför ville du såra mig ännu mer. Det kommer jag aldrig någonsin att förstå. Varför.

"Så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp."